Förlossningsberättelse
Den fjortonde september hade jag tid hos barnmorskan klockan 14.30. Jag hade de senaste träffarna haft högt blodtryck så vi träffades ofta för att kolla ifall det skulle utveckla sig till en havandeskapsförgiftning vilket det hade gjort den här fredagen. Eftersom det var fredag och barnmorskemottagningen skulle vara stängd under helgen så ville min barnmorska att jag skulle åka till sjukhuset för att se om det var så illa att jag var tvungen att bli igångsatt.
Jag ringde Micke som höll på med tvätten där hemma och eftersom vi hoppades på att det skulle bli en igångsättning så funderade vi på om vi skulle ta med oss BB-väskan som var packad och klar. "Ja, vi tar med den men lämnar den i bilen". Det kändes som att om vi tog med oss den skulle dom bara "vadå igångsättning? nejnej, åk hem och vänta ut barnet." Så vi vågade inte chansa. Vi kunde ju få träffa våran bebis när som helst nu ju!
Mickes pappa kom och hämtade mig och skjutsade oss till sjukhuset där allt gick väldigt lugnt till. Mina värden hade blivit sämre på den korta sträckan till sjukhuset och för barnmorskan där var det en självklarhet att jag skulle sättas igång. "Jaha, då tar ni hissen högst upp så tar dom hand om er där". Hur kunde dom vara så lugna? Inuti mig skrek jag av lycka och rädsla och om jag ska vara ärlig så minns jag inte mycket alls härifrån, och här hade jag inte ens börjat med lustgasen än.
Högst upp i sjukhuset fick vi ett rum, ett rum där våran dotter skulle födas. Själva igångsättningen hade jag ju ingen aning om hur det skulle gå till. Innan när jag hört att man kunde "sättas igång" tänkte jag mig typ att man svalde en tablett och sen skulle värkarna börja. Riktigt så enkelt var det inte. Här skulle det sättas upp en ballong i livmodern. Och AJ. Ja, den smärtan. OJojoj. Det gick snabbt över och från ballongen hängde det ett snöre ner som fästes på mitt ben. Snöret skulle en barnmorska komma och dra lite i ungefär varannan timma för att se när den lossnar. När det lossnar är man igångsatt och allt kan börja.
Vi fick höra att det här kunde ta tolv timmar. Efter tolv timmar, om inget hade hänt, kunde man behöva göra om hela processen. Så nu var det bara att vänta, trodde vi. Första gången barnmorskan kom in sa hon ungefär att "såhär snabbt lossnar den aldrig" och i samma sekund rycker hon lite i snöret och ut kommer ballongen och alla börjar skratta för det riktigt hördes "PLOPP". Så nu var det dax. Värkarna skulle börja.
När jag var gravid och hördes talas om att man kunde "sättas igång" tyckte jag inte att det lät så läskigt. Jag tänkte mer att det var skönt, tänk att få sättas igång innan ens beräknade födelsedatum, vilken lycka att få träffa bebisen tidigare! Det var en gång en läkare som sa att risken för akut snitt var större vid en igångsättning men det rörde mig inte så mycket. Jag skulle föda naturligt och så enkelt var det. Ett snitt är inte aktuellt. Det ville jag absolut inte.
Värkarna startade ganska snabbt och jag minns inte riktigt hur länge jag stog ut utan lustgas men när jag väl fick den och lärde mig tekniken var det fantastiskt. Jag älskade smärtan. Okej, kanske inte för stunden, men såhär i efterhand var det helt fantastiskt! Jag höll på hela natten och från den minns jag ingenting. Bara suddiga små stunder. Någon gång där mellan värkarna fick jag epidural och det minns jag för att det gjorde så in i helvete ont. Det gjorde ondare än ALLT annat och jag kan inte säga, som alla andra verkar tycka, att det var en skön känsla efteråt heller.
Klockan 12.40 dagen efter, den femtonde, var jag öppen 6 cm men Frejas huvud hade inte sjunkit på länge och det började pratas om ett akut snitt. Jag var så snurrig att jag inte riktigt tänkte på vad det var dom sa, tills det kom in två manliga läkare som kollade väldigt allvarligt på mig och sa att "vi skulle kunna fortsätta, men då kan det behöva ta 12 timmar till och det kan bli komplikationer på barnet, vi tycker verkligen att vi ska snitta dig". "Okej", sa jag. "Ni vet ju bäst och jag litar på er".
Om de kunde garantera att det inte skulle bli komplikationer på barnet hade jag LÄTT hållit på i 12 timmar till om det skulle behövas. Men nu var det bara att lita på dem. Men så rädd jag blev.
Jag minns Micke som satte på sig operationskläder. Jag minns att jag rullades in i ett stort ljust rum. Jag minns massor av människor i operationskläder. Jag minns mig själv på en brits. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Jag har aldrig skakat så mycket i hela mitt liv. Folk försökte lugna mig men jag grät och var otröstlig. Rädslan blandades såklart med lyckan av att inom tio minuter skulle jag få höra min bebis skrika.
Jag fick bra med bedövning. Så bra att jag inte kunde röra mig över huvud taget. Jag märkte inte när de böjade operera mig och ingen berättade vad som hände eller hur det gick till. Micke höll mig i handen men det kände jag inte. Jag bara visste att han var där. Och helt plötsligt hör jag världens vackraste tjut. Klockan 13.20 kom hon. Jag var så omtöcknad och allt är egentligen en dimma när jag tänker tillbaks på det. Jag kan ha legat där i en minut eller trettio minuter innan jag fick lilla, lilla bebisen till mitt ansikte. För nä, på mitt bröst kunde hon ju inte ligga. En barnmorska höll bebisen så att jag kunde pussa på henne och prata med henne. Och jag vet att hon kände igen min röst. Hon skrek och skrek men när jag pratade med henne tystnade hon. Och jag kommer aldrig kunna släppa att jag inte fick hålla i henne. Det gjorde så ont.
När jag var igensydd fick jag åka till ett rum och Micke fick ta med sig vår lilla nyfödda till ett annat. Det kan jag inte heller släppa. Att jag var tvungen att vara ifrån dem i flera timmar innan jag fick hålla i min lilla och tills jag fick pusta ut med Micke och säga att "det här gjorde vi bra". Jag låg själv i ett uppvakningsrum och fick dricka nyponsoppa som jag hatar.
Till slut. Till slut skjutsades jag upp till min nya familj. Det var det finaste jag sett. Micke satt med våran dotter i sin famn och hon var så snäll. Så tyst. Hon låg bara och iakttog. Jag älskade henne direkt. Jag älskade henne högre än någonting i världen. Vi grät och skrattade om vartannat.
Vi blev kvar på BB i några dagar och vi funderade på det där med namn. Micke hade känt direkt när han såg henne att "någon Freja är hon ju allafall inte". Jag kände ungefär samma sak så vi provade med Elsa och Ebba som vi också pratat om innan, men det kändes så fel. Efter någon dag, när bebisens huvud tappat lite svullnad och när hon visat sin personlighet lite mer så tyckte vi båda att definitivt var en Freja. Och så grät vi lite mer. Våran Freja. 48 cm, 3665 g och helt perfekt.
