elikar

Hohooo, är det någon där?

Jag är dunderförkyld och rastlös, det är väl ungefär när det händer som bloggsuget kommer till mig. När jag inte har orken till att göra någonting så kryper det fram, det där suget om att få skriva av sig lite.

Igår vaknade jag och mådde som en påse skit. Feberdvala under hela dagen och imorse kan jag vill inte säga att det kändes bättre, men idag har jag inte sovit mig igenom idag iallafall. 

Jag är lite sur för idag var första dagen på Frejas nya förskola och jag hade sett fram emot det här, att få se hennes nyfikna ögon när vi kliver in genom dörren till den mest perfekta förskolan jag har sett. Men Micke fick vara med, och nog unnar jag honom den tiden eftersom han knappt kunde vara med på den förra inskolningen. Det hade gått bra, fröknarna var så snälla och Freja verkade trivas direkt. Det hade jag iofs inte tvivlat något på eftersom jag har varit där förut och blev helt kär i stället. Där kommer jag aldrig lämna Freja med ett dåligt samvete gnagandes i mig, för där vet jag att personalen älskar sina jobb, de bryr sig om barnen och ger varje litet liv så mycket tid och uppmärksamhet. Ett ställe fyllt av kärlek. Underbart!

Något annat jag skulle vilja skriva om är hur stolt jag är över min kärlek. Micke. Han har för ett tag sedan startat upp ett företag vid sidan av sitt heltidsjobb och det går så bra för honom! Han jobbar från morgon till kväll och när han kommer hem från sitt "vanliga" jobb så spenderar han någon timma med Freja tills hon går och lägger sig för att sen åka iväg till nästa jobb. När jag skriver om det såhär så ser jag själv hur sjukt det låter, jag menar, de kvällar han inte jobbar, jobbar förmodligen jag, så vi har inte särskilt många vakna timmar tillsammans på en vecka och jag förstår att det kan låta dåligt, men i min värld anser jag att det är sånt här man måste ge varandra. Ge varandra möjligheten att få utvecklas. Det är ju ändå för vår gemensamma framtid vi lever såhär nu, och det känns fint.