elikar

Måndag idag igen. Tiden går så fort så att jag får ångest. Snart sitter vi här och ställer fram visarna på klockan igen.

Helgen bestod hemskt mycket av djupa diskussioner om känslor och tider som är förbi men som har satt sina djupa spår i hjärtat. Jag har kommit på det, att det är dags att börja berätta för människor. Börja prata om det som har varit jobbigt bara för att skapa någon slags bearbetning som man aldrig har gjort innan. Det var skönt.

Det var den psykiska städningen det. Nu till den fysiska. Har precis lagt ut mina första annonser på blocket. För att slippa frakta för mycket till Göteborg (och självklart för att få köpa massa nytt!) så ska jag sälja i princip alla mina möbler. Sängen och klädbyrån är det enda jag tar med mig i möbelväg till Götet. Annonserna kom ut för en timma sen ungefär och jag har redan fått tre svar! Känner mig sådär poppis som när man fick ett gästboksinlägg på lunarstorm av någon okänd cooling där det stod något i stil med: hej sötis <3

Nu är klockan 22.27 och jag sitter och lyssnar på Evert Taube och drömmer om ett liv på landet.

Jag har haft besök av min äldsta och bästa vän i helgen. Och herregud vad det känns i hela kroppen. Jag visste såklart att det skulle bli en fin helg men såhär fin! Det kunde jag nästan inte hoppas. Vi har pratat hur mycket som helst och enda gångerna då vi varit tysta är när vi har ätit. Vi har skrattat så att vi fått ont i magen och kramp i käkarna. Vi har legat vaken hela nätterna och bara pratat om allt mellan himmel och jord. Vi har lättat våra hjärtan av saker som tynger det och vi har varit nostalgiska och skrattat åt allt knäppt vi gjort tillsammans.

Det går inte ens att beskriva känslan jag har i kroppen nu. Jag har en så fantastisk vän som heter Lizette. Vi hörs nästan aldrig mer än ett sms i månaden ungefär. Men aldrig att det skulle vara konstigt när vi väl träffas. Från första sekunden till sista är allt bara roligt och fint. Det är skönt att vi vet var vi har varandra. Det spelar ingen roll att vi bor flera, flera mil ifrån varandra eller att vi nästan aldrig pratar med varandra. Vi vet att vi är vi och det är så otroligt skönt. Bästa, bästa vän, jag älskar dig mer än du någonsin kommer förstå!

ikväll kommer min älskade lizette hit

Nu har jag precis bitit ner mina naglar så att det gör ont ungefär. Jag har kommit på att det är exakt två månader tills jag fyller 21. 10 veckor tills jag slutar jobba på Killingen. Om mindre än tre månader kommer jag bo i en annan stad. Jag tvättar och planerar, diskar och lagar tonfisk. Jag funderar och snusar mest hela tiden. Jag vet inte varför men just nu känner jag mig nervös och pirrig. Jomen, jag är påväg in i ett nytt liv. Eller inte ett nytt liv, men en ny fas i mitt liv. Det är spännande och läskigt men jag har ju gjort liknande förut. Fast nu gör jag det tillsammans med människan jag älskar. Kan ju inte bli annat än fantastiskt.

Min blogg har blivit en toffel, jag vet. När jag väl skriver så skriver jag om min kille. KOM-I-GEN! Tofflar är det värsta jag vet så jag ska skärpa mig! Tjarå!

Han tog sig en liten nap den där pojkvännen. Vi har det bra. Vi pratar mycket om framtiden och speciellt framtiden i en gemensam lägenhet. På måndag eller tisdag får vi reda på om vi får den där lägenheten med gigantisk balkong. Jag hoppas. Och drömmer. Jag inreder i huvudet och jag tänker på hur en vanlig vardag kommer vara tillsammans. Det kommer bli helt underbart, det vet jag.

You call me up in the evenings
And tell me what they did this time
No matter what, I'm by your side
When it's raining, we'll go to the video store
We even like the same movies
No damn jedis or hobbits, this time!

And you laugh at my jokes
And I laugh at your jokes
And I even like the birthday presents you get me
And we dance in the living room
Dance on the sidewalks
Dance in the movies
Dance at the festivals
Let's dance, dance
No men ever really dance like this

Det här inlägget vill jag tillägna en av mina nyaste kompisar. Elin Hillén. Världens bästa Ellie. Det började i en bowlinghall när jag åkte ner till Göteborg för att överraska Micke. Vi blev fulla tillsammans och redan den kvällen fattade jag hur sjukt cool hon var och att hon skulle kunna bli en av mina närmsta vänner. Allt gick så fort och nu är hon en person som jag pratar i telefon med minst en gång om dagen, som jag bryr mig mer om än många och som jag alltid vill ha vid min sida. Jag och Elin delar inte bara namn, vi delar så många intressen och åsikter och det finns alltid något att prata om, alltid något att göra och alltid är det lika kul. Elin är bäst på alla sätt och vis och det måste hon börja förstå själv, att hon är för bra för att tänka något annat. Hon är värd allt bra i livet. Så är det bara. Min fina, fina Ellie.

Åh vad jag saknar mamma just nu. Och pappa. Jag önskar att jag var åtta år igen då vi tre satt i soffan tillsammans och kollade på eva och adam och sikta mot stjärnorna. Jag skulle vilja dra ut hela pappas skivsamling och leka skivaffär med honom. Eller så vill jag klippa foliekronor och leka prinsessa med mamma. Istället sitter jag här och undrar över varför de har höjt elräkningen och funderar på vad för jobb jag ska söka när jag flyttar. Jag vill inte vara vuxen idag. Jag vill vakna mitt i natten och gå in och lägga mig mellan mamma och pappa. Jag vill få 150 kronor i månadspeng och välja vad jag ska handla för dem istället för att få ångest över att jag inte har tillräckligt med pengar för att kunna spara så mycket jag vill och behöver.

Annars så är livet förjävla bra.

Lite uppdatering om livet:

Jag är förbannat kär och vet att jag är på rätt väg i livet. Jag längtar till julen. Jag längtar till nyår. Men mest av allt längtar jag nog till efter nyår. Jag och Göteborg blir ett. Jag och Micke får träffas varje dag. Jag kan träffa Elin hur mycket jag vill. Jag får umgås med mina underbara svärföräldrar hur ofta som helst. Det kan liksom inte bli bättre. Eller jo. Bättre hade det varit om jag samtidigt som jag träffar Micke, Elin och svärföräldrar varje dag kunde få träffa mamma, pappa, Emma, faffa, släkten, Desirée, Malin, Malin, Malin, Karin, Erica, Lizette, Pulan och hela Killingens förskola varje dag. Men det är ju inte ens mänskligt att hinna träffa så många på samma dag. Men man kan ju önska iallafall.

Alltså, idag hade jag en plan om att åka in till stan bara för att fördriva tiden tills Micke var klar med fotbollen. Jag var förjävla opepp på just stan men hade liksom inget annat att göra. Här är det inte bara så att man åker in till stan för att strosa omkring och det var det som var min tanke. Att strosa omkring. Ha! Alltså. Människor i den här jävla stan är ju helt sönderstressade och det är inte så att det är femtio människor runt omkring en. Nejdå. En halvmeter mellan varje människa har man att röra sig med. Människor ser sig inte för, och även fast jag hade tänkt att gå omkring i min egen takt, kolla i affärer och bara mysgå så kom jag på mig själv med att springa ikapp med alla andra. För om man inte går i alla andras takt, då är man i vägen. Och fan vad jag hatar det. Jag vill hem till min lilla stad. I Östersund kan man gå i vilken takt man vill, man kan stanna upp mitt i vägen utan att någon springer på en bakifrån. Jag längtar hem!