elikar

Nu mina damer och herrar, nu kan jag inte längre säga att jag har en väldigt smärtfri graviditet. Visst, jag har klarat mig märkvärt bra ifrån smärtor och dylikt men jävlar i helvete vilken klåda jag har fått! Ni ska se mina händer och fötter. Det är dem som har drabbats. Antagligen beror det på att i takt med att de svullnar så "spricker" skinnet och börjar klia och svida. Jag smörjer och smörjer men det kliar alltså hela tiden! Igår kväll var jag nära på att lägga mig på golvet som ett barn och bara gråta. Jag vet inget värre än att det kliar. Särskilt på fötter och händer för det känns som att hur man än kliar så går det inte att klia ordentligt. Helt ärligt, så måste jag nog säga att jag hellre har ont än att gå runt och bara dö av svid och kli. Usch! Dessutom påverkar det sömnen och det är det värsta som finns! När jag väl har lyckats somna i en någorlunda skön sovställning så VILL jag inte vakna av att behöva klia. 

 

För övrigt mår jag bra. Jag älskar vädret! Jag är nog den enda som jublar när det är mulet, lite halvkallt och när regnet öser ner. Jag har önskat det hela sommaren! Allt för att slippa stöna och stonka mig runt i ett svettigt solväder. 

Igår var jag och Micke på den första föräldragruppen. Det var bättre än väntat! Vi pratade om förlossningen tillsammans med andra blivande mammor och pappor. Till en början berättade barnmorskan mest om hur det kommer gå till, hur bebisen lägger sig i magen och hur vi ungefär kommer känna när det väl är dax. Det lät väldigt enkelt och smärtfritt och jag tänkte att det där fixar man ju lätt. Äh! Sen visade hon såklart en film. En förlossningsfilm. Vettefan om jag kände likadant efteråt. Jag har satt mig in i den här situationen och måste såklart slutföra den också, men varför ska det behöva göra så ONT?! Jag hoppas verkligen att jag har kraften i mig och att jag inte slår ihjäl Micke under tiden. På filmen visade de hela förlossningen och när bebisen ploppade ut ur mamman så var jag så nära på att börja gråta. Vilken sjuk känsla! Bebisen som legat där inne i nio månader kom äntligen ut och mamman och pappan fick träffa'n. 

 

Det sjuka är att jag och Micke kommer att vara med om allt det där. Om bara några ynka veckor! Jag är rädd men glädjen över alltihop väger upp det. Vi kommer ju klara det tillsammans.

I helgen var som sagt Malino och Desirée här och gud vad jag har mått bra. De började med att de ringde i torsdags och berättade att tågen blivit dubbelbokade och att de inte skulle komma förrän sent på fredag kväll. Jag höll på att bryta ihop men höll ändå humöret uppe tills jag insåg att de lurat mig. På fredagen kom de fram vid lunchtid och då for vi hem till oss direkt och satt och pratade i flera timmar som bara vi kan. Helt sjukt vad mycket man har att ta igen när man är ifrån varandra såhär. Midsommar var det ju men vädret tillät inte några engångsgrillar direkt, så vi lagade en god middag och åt hemma. Spel och ännu mer prat fick avsluta kvällen och på lördagen vaknade vi utvilade utan några speciella planer. En fika på stan kunde vi komma  på att vi ville göra och väl i stan bestämde vi oss för att åka till Universeum. Alla tre blev som barn och det var riktigt kul att se allt man kunde titta på där. Kl 18 mötte vi upp Micke och åt middag på Golden Days och satt kvar där fram till midnatt och pratade på som aldrig någonsin. En riktigt trevlig kväll och en underbar helg! Jag önskar att man kunde stanna tiden när man har som roligast. Det är typiskt att det ska gå sådär fort. Nu är det måndag igen och nu har jag nästan ingenting att se fram emot förrän i slutet av juli. Tur att jag har min lover och en vilding i magen som förgyller de tråkigaste och de smärtsammaste stunderna. 

 

Bebisen fick massa nytt av Östersundsfruarna som var här och hälsade på i helgen. Underbart <3