det där om döden
Risk för ett väldigt djupt inlägg här.
Jag har alltid hatat döden, men aldrig varit rädd för att dö. När jag var yngre kunde jag många gånger längta efter att dö. När allt var jobbigt och när det kändes som att det inte fanns något att leva för. Men jag har alltid haft något att leva för. Vänner och familj. Kärleken.
När jag slog över på trean för två timmar sedan hade jag redan missat mer än hälften av Rosa bandet-galan men hann se ett inslag om en mamma, som fick bröstcanser medan hon hade sin tredje son i magen. Hon sa att den största rädslan var att lämna efter sina barn. När hon dog skulle barnen vara kvar. Såklart. Ett år efter att hon spelat in avled hon och efter sig lämnade hon tre söner, en bonusson och sin man.
Jag har ju alltid förstått att det är fruktansvärt med döden. Med allt vad det innebär. Men jag har aldrig känt den här rädslan. Rädslan att dö ifrån min dotter. Jag har aldrig riktigt brytt mig om mig själv. En klok vän sa att när jag blev gravid fick jag plötsligt en människa att leva för, "dig själv". För allt jag gör nu, gör jag för Frejas skull, men i själva verket gör jag det för mig själv. Att jag börjar äta hälsosamt, tänker på vad jag gör och hur jag gör det, är rädd och försiktig om jag går ute sent etc. Allt det gör jag ju för Frejas skull, för att hon ska ha en mamma som mår bra och som alltid finns där.
Nä, jag ber till alla högre makter att jag, min familj, mina vänner och alla fina människor får ett långt och händelserikt liv. Ingen förtjänar att dö i förtid och riskera att gå miste om så mycket.
Ta vara på allt nu, berätta för människor du tycker om att du tycker om dem, lev för allt fint i livet och glöm aldrig dig själv. Du är viktigast i ditt liv.
att komma igång
Idag har jag och Micke en städ/tvätt/rensar-dag. Vi åker till Östersund på fredag och innan dess vill man ju helst ha det kliniskt hemma. Dessutom förbereder vi så mycket vi bara kan för en flytt i januari. Vi kommer att sälja/kasta så mycket det bara går innan vi tar det viktigaste och flyttar uppåt i landet. Känns så jävla skönt!!! Längtar så mycket härifrån så att ord inte kan förklara. Längtar efter mina föräldrar, efter min släkt och såklart alla mina vänner. Först och främst åker vi iallafall dit på fredag, med en mellanlandning i Stockholm där vi ska träffa Killingen och hämta upp Emma och Janni som följer med oss upp sen. Hoppas verkligen att Freja står ut med att sitta i en bil hela dagen. Det blir en utmaning, allra mest för oss, men det ska nog gå bra. Hittills har hon visat att hon gillar att åka bil iallafall.
ensam utan barn
Idag är Freja ute med Micke på äventyr. Därför är jag för första gången på väldigt länge helt ensam hemma! Det är såklart tomt och jag längtar helt SJUKT mycket efter Frejsi men jag passar på att njuta. Jag är ju trots allt i grunden en person som behöver mycket ensamtid. Vad gör jag då när jag har hela lägenheten för mig själv? Bakar tryfflar såklart! Jag sa till Micke igår att han kan börja kalla mig TryffelElin, och det får ni också gärna göra. Har faktiskt dragit ihop hela FEM olika sorters tryfflar idag. Mint, apelsin, hallon, jordgubb och blåbär/mandel. Alltså jag är SÅ ledsen för att jag inte kan bjuda alla er på dem för SATAN vad goda dom är. Livsfarligt! Och nä, dom är såklart inte helt sockerfria men eftersom jag inte äter något annat skit så unnar jag mig en tryffel lite då och då. Till kaffet till exempel. Yummimumsjam. Nu tänkte jag ta en sån där låååååååång dusch som man bara hinner när man är ensam utan barn. Kanske att jag drar en hårinpackning och en ansiktsmask när jag ändå har chansen? Sen ska det städas utav bara helvete här hemma. Diskas, tvättas och dammas skall göras.
Vem försöker jag lura? Jag har fastnat i inredningsträsket och sitter och googlar möbler och inredning hela dagarna. I den här lägenheten orkar jag ju inte göra ett skit med eftersom den ändå är så ful. Jag trivs jättebra här, men att försöka få det att se fint ut är i princip omöjligt med gulbeiga väggar i alla rum. Nä, i mitt huvud inreder jag lägenheten vi ska ha i Östersund när vi flyttar upp. För vem vet, något kanske är på gång!
torka aldrig tårar utan handskar
Jag kan bara säga en sak. Om du inte har tittat på Jonas Gardells dramaserie "Torka aldrig tårar utan handskar" så MÅSTE du göra det (finns på svtplay). Jag har velat läsa boken sen den kom, men serien hann före mig så jag satt såklart klistrad när det första avsnittet gick för några veckor sen.
Jag är så glad att det finns människor som Jonas som tar upp sådana här ämnen. Men jag är lika förbannad på hur det har varit, och hur det säkert fortfarande är, på många ställen. I min värld är det helt och hållet för jävligt att man kan behandla människor så illa på grund av deras läggning. På grund av deras kärlek till en människa, som råkar ha samma kön. Hur kan man ens ha tänkt de tankarna? Jag fattar verkligen inte.
Jonas var med i "Efter tio" och jag reagerade så starkt på några saker han berättade om som han varit med om. Bland annat var det hantverkare som skrivit bögjävlar på hans och Marks vägg i sovrummet. Några gånger kunde han sitta ute och äta när det kommer fram människor som frågar hur det känns att sprida AIDS för att sedan fimpa i hans mat. Han berättar dessutom att det här var hans vardag. Att han inte längre reagerade när det hände för att han var så van, och för att han ändå inte fick någon hjälp ifall han skulle välja att anmäla.
Det skär verkligen i mitt hjärta att människor kan behandla varandra såhär. När allt handlar om det, som många tycker, är det viktigaste i livet. Kärlek.
Fy fan.
micke bakade små bullar
Och ja, att ha valt bort socker ur mitt liv är rätt frustrerande just nu. Men mina sockerfria chokladtryfflar är snart färdiga så mig går det ingen nöd på!
instagrambilder för er utan instagram
världens finaste bebis
och världens lyckligaste mamma.
fin onsdag
Idag har Freja varit vaken mestadels av dagen. När hon har somnat har hon sovit i kanske 40 minuter och sen vaknat aspigg. Det bådar gott för natten! Här kommer en liten bildbomb på Frejsan eftersom ni tjatar så mycket.
Mitt i natta
Klockan är 01.11 och Freja har varit vaken i snart två timmar. Nu ligger hon och suger frenetiskt på sin napp och surrar om saker jag inte riktigt förstår. Fin är hon iallafall. Just nu är hon i det där läget mellan vaken och sovande, och när hon inser att hon är på väg att somna så rycker hon till, släpper nappen och börjar skrika. Alla vet ju hur tråkigt det är att sova liksom! Dessutom ligger Micke och sover bredvid och PRECIS när frejso lyckas somna så snarkar han till sådär ashögt så att hon vaknar till igen. Tackar för det! Hähä. Nä men just i natt är jag faktiskt väldigt utvilad och känner att jag orkar vara vaken ett tag till. Vissa nätter önskar jag att jag också kunde få ha anledningen "jag ska upp tidigt på jobb, så jag måste sova" men eftersom jag är hemma på dagarna har jag inte riktigt den rättigheten. Även fast jag inte sover på dagarna när Freja sover, vilket är rätt dumt, men jag hatar att sova på dagarna och då får man skylla sig själv att man är trött!
och hasselnöts- och mandelkakorna
Det här är SÅ enkelt. Smält smör, typ 25 gram, lägg i en chokladkaka (sockerfri om man vill det). Hacka massor av hasselnötter och mandlar och rör ner det i den smälta chokladen. Häll i så mycket nötter så att det inte är någon "fri" choklad kvar. Mycket nötter, alltså! Klicka sen ut röran i önskat stora kakor på ett bakplåtspapper och stoppa in i kylen tills de stelnat. SÅ JÄVLA GÖTT!
vad kul
Självklart kan jag lägga ut recept på det jag gör. Vi kanske ska omvandla den här bloggen till en Freja/Sockerfritt bakande/Matlagning/Migsjälv-blogg? Så gör vi nog.
Det här receptet hittade jag på bakasockerfritt.blogg.se och jag lovar att de var SJUKT goda!
60 gram smör
70 gram mascarpone
80 gram mörk sockerfri chokad (jag använde mörk med apelsinsmak)
Ca 100 gram mörk sockerfri choklad att doppa i
Smält smöret i en kastrull. Lägg i chokladen och rör tills den smält. Blanda ner mascarpone och eventuell sötning (jag använde sukrin). Blanda väl så att alla klumpar försvinner. Låt tryffeln kallna i ett par timmar i kylskåpet så att smeten tjocknar och blir hård, jag hade den i kylskåpet över natten. Om tryffeln är för hård, låt den tina i rumstemeratur en stund. Forma chokladtryffeln till bollar. Smält därefter ca 100 gram choklad. Doppa tryffelbollarna i chokladen och lägg på bakplåtspapper för att stelna i kylskåpet.
Och muffinsarna hittade jag här och här är receptet:
2,5 dl mandelmjöl
3 msk kokosnötmjöl
1 msk fiberhusk
1 dl sukrin
125 gr smält smör
1 dl vispgrädde
1 tsk vaniljpulver
2 tsk bakpulver
4 ägg
Kokosfyllning:
50 g smör
3 msk sukrin
1 dl kokosflingor
Sätt ugnen på 175 grader.
Börja med kokosfyllningen: smält smöret och blanda ner kokosflingor och sockerersättningen. Vispa äggen poröst (fluffiga och vitt), smält smöret. Blanda de torra ingredienserna. Vispa ner smör och grädden i äggen. Blanda sedan ner de torra ingredienserna. Portionera upp till hälften i muffinsformar och klicka ut kokoskrisp ovanpå (klicka gärna ner lite i smeten med skeden). Grädda i mitten av ugnen i ca 25-30 minuter.
vad är det som händer
Alltså. De senaste dagarna är dagar som kommer följa med mig för resten av mitt liv!!! Jag har fått men för livet och här ska jag berätta varför.
Vi börjar med vad som hände på bussen när jag var ensam med en skrikande Freja. Klockan var runt 18 och det hade precis blivit mörkt. Bussen var helt fullsatt och när vi precis är på väg att rulla ifrån en station så tvärnitar chauffören och alla lampor i bussen släcks. Jag stod långt bak i bussen och försökte trösta bebisen när alla människor där fram i bussen börjar skrika och slå på rutorna helt hysteriskt. Alla vi där bak reagerar såklart med att ställa sig upp och kolla vad det är som händer och ryktet sprider sig om att det ligger någon under bussen. I samma stund skriker människorna där framme "ÖPPNA DÖRRARNA!!! RING POLISEN FÖR FAN!!!" osv. Chauffören låste dörrarna så ingen kom ut och alla var helt hysteriska i bussen. Jag fattade aldrig riktigt vad som hände men jag blev otroligt stressad. Särskilt när Freja var helt otröstlig. När jag sen kollar ut genom fönstret så ser jag en helt galen kille som slår ner (nu snackar vi riktig misshandel) en gammal, gammal gubbe. Det här ser jag alltså från max två meters håll, hur den gamla gubben ligger ner på en bänk och bara tar emot smäll efter smäll efter smäll rakt i ansiktet. Tänk er att se det, se hur människorna utanför ser hjälplösa ut och inte vet hur dom ska agera, hur alla i bussen står och slår på rutor och dörrar för att kunna ta sig ut för att agera, hur hela bussen är mörk, hur människor stressat bara går omkring i bussen, hur din bebis skriker och skriker och samtidigt är du så stressad så tårarna är nära men för att lugna bebis håller du dom inne. Jag vet inte hur länge vi fick sitta där inne och kolla på den här galna mannen som bara öste på slag tills någon fick fast honom, men det kändes som en evighet. Till slut öppnades dörrarna och vi kunde ta oss ut till en annan buss. Jag var helt förstörd!
Och nu då! Jag bakar muffins såhär på morgonkvisten och när jag skulle knäcka ägg. NÄR JAG SKULLE KNÄCKA ÄGG, mina vänner... Åh herregud jag mår så dåligt över det här så det är svårt att skriva men: Jag knäcker ägget mot bunk-kanten, det blir en spricka. Och ut.. sticker det FJÄDRAR!!! Det sticker ut fjädrar och jag blir så äcklad, rädd, får panik och allt sånt. Jag hade rysningar i flera minuter efter det där traumat. FÅR SÅNT ENS HÄNDA? LÅG DET EN KYCKLING DÄR I? Jag kommer aldrig få veta för jag slängde det på en sekund och soppåsen åkte ut lika snabbt. Men HELVETE vad vidrigt det var. Ni vet ju att jag har fobi för salladshuvuden för att när man skär i det så kan det komma ut kryp? NU HAR JAG FOBI FÖR ÄGG OCKSÅ! Jag kommer ju aldrig kunna knäcka ett ägg utan att må illa innan. Fy fan.
måste frestas lite
Någon kommer att få go-frukost imorn!
ett nytt liv
Sen jag fick Freja har jag ändrat livsstil totalt. Jag har tagit bort allt socker, allt vetemjöl och allt sånt där onödigt. Det jag har upptäckt sen jag började med det är att mitt intresse för matlagning bara ökat och ökat. Just nu, såhär efter midnatt, har jag ett bröd i ugnen, ett precis nybakt och i kylen står nyttiga chokladtryfflar (utan socker alltså) och hasselnöts- och mandelkakor. Allt slängde jag ihop på max 1,5 timmar. Allt behöver inte ta så lång tid! Det var det jag trodde förut, då jag aldrig orkade laga någon mat, baka eller något sånt. Nu har jag insett att jag kan laga till världens godaste lax med den SNUSKIGT goda broccoligratängen jag lärt mig göra på typ 20 min! Det är inte bara nyttigt att leva såhär, det är ju sjukt kul också! Sen tänker jag inte säga att jag "äter på något speciellt vis". Jag har bara valt bort sånt som ALLA vet är onödigt och dumt för kroppen. Om tre minuter ska brödet ut ur ugnen och sen tänker jag nog gå och lägga mig. Efter en dag på Ullared med EXTREMT mycket folk är man rätt trött. När det dessutom blev några glas rödtjut igår kväll (efter ett uppehåll på typ 10 månader) är man inte heller på topp direkt.
grattis freja en månad
För glädjen du skänker oss finns inga ord
Förlossningsberättelse
Den fjortonde september hade jag tid hos barnmorskan klockan 14.30. Jag hade de senaste träffarna haft högt blodtryck så vi träffades ofta för att kolla ifall det skulle utveckla sig till en havandeskapsförgiftning vilket det hade gjort den här fredagen. Eftersom det var fredag och barnmorskemottagningen skulle vara stängd under helgen så ville min barnmorska att jag skulle åka till sjukhuset för att se om det var så illa att jag var tvungen att bli igångsatt.
Jag ringde Micke som höll på med tvätten där hemma och eftersom vi hoppades på att det skulle bli en igångsättning så funderade vi på om vi skulle ta med oss BB-väskan som var packad och klar. "Ja, vi tar med den men lämnar den i bilen". Det kändes som att om vi tog med oss den skulle dom bara "vadå igångsättning? nejnej, åk hem och vänta ut barnet." Så vi vågade inte chansa. Vi kunde ju få träffa våran bebis när som helst nu ju!
Mickes pappa kom och hämtade mig och skjutsade oss till sjukhuset där allt gick väldigt lugnt till. Mina värden hade blivit sämre på den korta sträckan till sjukhuset och för barnmorskan där var det en självklarhet att jag skulle sättas igång. "Jaha, då tar ni hissen högst upp så tar dom hand om er där". Hur kunde dom vara så lugna? Inuti mig skrek jag av lycka och rädsla och om jag ska vara ärlig så minns jag inte mycket alls härifrån, och här hade jag inte ens börjat med lustgasen än.
Högst upp i sjukhuset fick vi ett rum, ett rum där våran dotter skulle födas. Själva igångsättningen hade jag ju ingen aning om hur det skulle gå till. Innan när jag hört att man kunde "sättas igång" tänkte jag mig typ att man svalde en tablett och sen skulle värkarna börja. Riktigt så enkelt var det inte. Här skulle det sättas upp en ballong i livmodern. Och AJ. Ja, den smärtan. OJojoj. Det gick snabbt över och från ballongen hängde det ett snöre ner som fästes på mitt ben. Snöret skulle en barnmorska komma och dra lite i ungefär varannan timma för att se när den lossnar. När det lossnar är man igångsatt och allt kan börja.
Vi fick höra att det här kunde ta tolv timmar. Efter tolv timmar, om inget hade hänt, kunde man behöva göra om hela processen. Så nu var det bara att vänta, trodde vi. Första gången barnmorskan kom in sa hon ungefär att "såhär snabbt lossnar den aldrig" och i samma sekund rycker hon lite i snöret och ut kommer ballongen och alla börjar skratta för det riktigt hördes "PLOPP". Så nu var det dax. Värkarna skulle börja.
När jag var gravid och hördes talas om att man kunde "sättas igång" tyckte jag inte att det lät så läskigt. Jag tänkte mer att det var skönt, tänk att få sättas igång innan ens beräknade födelsedatum, vilken lycka att få träffa bebisen tidigare! Det var en gång en läkare som sa att risken för akut snitt var större vid en igångsättning men det rörde mig inte så mycket. Jag skulle föda naturligt och så enkelt var det. Ett snitt är inte aktuellt. Det ville jag absolut inte.
Värkarna startade ganska snabbt och jag minns inte riktigt hur länge jag stog ut utan lustgas men när jag väl fick den och lärde mig tekniken var det fantastiskt. Jag älskade smärtan. Okej, kanske inte för stunden, men såhär i efterhand var det helt fantastiskt! Jag höll på hela natten och från den minns jag ingenting. Bara suddiga små stunder. Någon gång där mellan värkarna fick jag epidural och det minns jag för att det gjorde så in i helvete ont. Det gjorde ondare än ALLT annat och jag kan inte säga, som alla andra verkar tycka, att det var en skön känsla efteråt heller.
Klockan 12.40 dagen efter, den femtonde, var jag öppen 6 cm men Frejas huvud hade inte sjunkit på länge och det började pratas om ett akut snitt. Jag var så snurrig att jag inte riktigt tänkte på vad det var dom sa, tills det kom in två manliga läkare som kollade väldigt allvarligt på mig och sa att "vi skulle kunna fortsätta, men då kan det behöva ta 12 timmar till och det kan bli komplikationer på barnet, vi tycker verkligen att vi ska snitta dig". "Okej", sa jag. "Ni vet ju bäst och jag litar på er".
Om de kunde garantera att det inte skulle bli komplikationer på barnet hade jag LÄTT hållit på i 12 timmar till om det skulle behövas. Men nu var det bara att lita på dem. Men så rädd jag blev.
Jag minns Micke som satte på sig operationskläder. Jag minns att jag rullades in i ett stort ljust rum. Jag minns massor av människor i operationskläder. Jag minns mig själv på en brits. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Jag har aldrig skakat så mycket i hela mitt liv. Folk försökte lugna mig men jag grät och var otröstlig. Rädslan blandades såklart med lyckan av att inom tio minuter skulle jag få höra min bebis skrika.
Jag fick bra med bedövning. Så bra att jag inte kunde röra mig över huvud taget. Jag märkte inte när de böjade operera mig och ingen berättade vad som hände eller hur det gick till. Micke höll mig i handen men det kände jag inte. Jag bara visste att han var där. Och helt plötsligt hör jag världens vackraste tjut. Klockan 13.20 kom hon. Jag var så omtöcknad och allt är egentligen en dimma när jag tänker tillbaks på det. Jag kan ha legat där i en minut eller trettio minuter innan jag fick lilla, lilla bebisen till mitt ansikte. För nä, på mitt bröst kunde hon ju inte ligga. En barnmorska höll bebisen så att jag kunde pussa på henne och prata med henne. Och jag vet att hon kände igen min röst. Hon skrek och skrek men när jag pratade med henne tystnade hon. Och jag kommer aldrig kunna släppa att jag inte fick hålla i henne. Det gjorde så ont.
När jag var igensydd fick jag åka till ett rum och Micke fick ta med sig vår lilla nyfödda till ett annat. Det kan jag inte heller släppa. Att jag var tvungen att vara ifrån dem i flera timmar innan jag fick hålla i min lilla och tills jag fick pusta ut med Micke och säga att "det här gjorde vi bra". Jag låg själv i ett uppvakningsrum och fick dricka nyponsoppa som jag hatar.
Till slut. Till slut skjutsades jag upp till min nya familj. Det var det finaste jag sett. Micke satt med våran dotter i sin famn och hon var så snäll. Så tyst. Hon låg bara och iakttog. Jag älskade henne direkt. Jag älskade henne högre än någonting i världen. Vi grät och skrattade om vartannat.
Vi blev kvar på BB i några dagar och vi funderade på det där med namn. Micke hade känt direkt när han såg henne att "någon Freja är hon ju allafall inte". Jag kände ungefär samma sak så vi provade med Elsa och Ebba som vi också pratat om innan, men det kändes så fel. Efter någon dag, när bebisens huvud tappat lite svullnad och när hon visat sin personlighet lite mer så tyckte vi båda att definitivt var en Freja. Och så grät vi lite mer. Våran Freja. 48 cm, 3665 g och helt perfekt.
nu är det tomt igen
I helgen har Emma varit här och det har såklart varit helt underbart. Alla ni som känner mig vet att Emma är min syster och den människa jag ser upp till mest av alla och som jag älskar högre än alla stjärnor. Tänk att min Frejs får en sån moster. Och gudmor! Nä, att se Emma tillsammans med Freja kan vara det finaste som finns. Jag vet att Emma kommer vara lika viktig för Freja som hon är för mig.
Nu är det dock väldigt tomt här då både Emma och Micke åkte för en timma sen. Jag och Frejsi ligger i sängen och jag borde egentligen passa på att sova nu när hon gör det men när man väl vaknat känns det tråkigt att somna om.
På torsdag kommer Söder, Peter, Sandra, Irja och Alice hit och det ska bli roligt att få träffa ännu mer människor. Jag blir så rastlös som mammaledig, särskilt när man inte känner några andra mammor. Ingen är så intresserad av så mycket bebissnack som andra mammor.
frejs
Tänk att min älskling blir fyra veckor på lördag! Det är otäckt hur fort tiden går, det gäller att njuta varje dag och det tycker jag att jag gör. Vi är som sagt lyckligt lottade med en bebis som bara är olycklig någon timma på eftermiddagen och som resten av tiden äter och sover och är allmänt nöjd med livet. Hon väger nu 4 kg och är väldigt "med" hela tiden. Hon fäster blicken och lyfter huvudet utan problem i långa stunder. Hon jollrar och pratar i sömnen.
Ikväll har vi varit på kalas hos Mickes klasskompis som fyller år och Freja var såklart med och var vaken hela tiden utan något gnäll alls. Vår fina tjej, vad vi älskar dig!
Jag måste få berätta en häftig sak
Sen min gammelfarmor dog för ca åtta år sedan har det aldrig kommit brev adresserat i hennes namn till hennes hus (Månsåsen). Mamma har varit på jakt efter stickmönster till barnkläder för att kunna sticka men inte hittat något som fallit henne i smaken. För någon vecka sen kom det, i min gammelfarmors namn, en katalog skickad med STICKMÖNSTER till barn till Månsåsen!!! Jag ryser av tanken och hoppas och tror att min älskade, älskade gammelfarmor Elsa är med oss och är Frejas skyddsängel
underbar morgon
ÅÅH jag som i hela mitt liv har varit en person som behöver mycket ensamtid har, som ni förstår, inte haft särskilt mycket ensamtid den senase tiden. Men! Just nu sover min familj (!!!) och jag har varit vaken sen åtta ungefär. Jag bara njuter av att sitta här ensam men kan inte låta bli att längta tills de vaknar så jag får pussa på bebis (och lite på pappan). Medan jag är ensam, och framförallt medan bebisen sover, passar jag på att baka knäckebröd med massa frön i. Micke har verkligen fått en ny sambo! Från att aldrig laga mat till att till och med baka bröd på morgonen! Han måste vara lycklig! Det är jag med och det är kanske därför jag orkar och vill lägga energi på sånt här. Jag börjar tycka att det är riktigt kul!
strör lite peppar här
Kom på att jag måste skriva ett FETT peppar peppar på förra inlägget alltså. Det började när vi skulle bege oss till BVC. Såklart vaknade Freja fem minuter innan jag skulle börja göra i ordning vagnen och skrek som om någon misshandlade henne. Det gick bra när vagnen började rulla, då blev hon tyst. Sen när jag kommit typ halvvägs började det VRÄKA ner regn. Jag skojar inte! Jävlar vad blöt jag blev. När vi gick hemifrån (tre timmars avbrott av skrivandet, se nedan) tyckte jag ändå att det såg ut att bli lite sol så några regnkläder tänkte jag inte på. Väl framme på BVC vred jag ur mina kläder. Fyfan vad vidrigt. Väl där gick det iallafall bra, träffade två andra bebisar som var fyra och åtta månader och HERREGUD vad stora dom var. Dubbelt så stora som Freja, ska det verkligen gå så snabbt? Måste ta vara på den tiden hon är såhär liten. För att slippa bli ännu blötare tog vi bussen hem och Freja skrek bara halva tiden och somnade sen. När vi kom hem tänkte jag att hon kunde få sova utanför dörren eftersom det brukar hon gilla. Nähedå. Skrik och skrik i tre timmar. Jajjemen. Dessutom bajsade hon i mina händer efter att hon spytt på skötbordet när jag lyfte upp henne utan blöja. Sen spydde hon igen innanför min tröja. NUUU äntligen sover hon i våran säng. Hon låter och gnyr så jag antar att hon tänker vakna strax. Så var det med de långa promenaderna, en unge som sover jättebra och en mamma som hinner göra massa nytta under dagen. Heheheh. För sent för den där pepparn verkar det som.
den där freja
Det här är Freja:
Hon har den perfekta dygnsrytmen! Vi börjar från morgonen. Runt 08.00 vaknar hon och vill ha ny blöja och mat. Käkar och somnar om runt 09-10. Vaknar igen runt 14 och vill äta, somnar om nästan direkt och vaknar lagom till att pappan kommer hem från jobbet (17-18). Är vaken/gnäller/gosar/äter/bajsar fram till klockan 23 då hon somnar och sover till 05.00. Sen vaknar hon igen vid 08. Det betyder alltså extremt mycket sömn för två nyblivna föräldrar och väldigt mycket tid för mamman att göra sånt som är viktigt på dagarna. Just nu lär jag mig till exempel att laga mat. Försöker laga någon rätt varje dag så att vi har matlådor redo. Mellan matlagningen tar jag långa promenader med vagnen, vilket är typ det mysigaste som finns (önskar att hösten i Götet var lika fin som i Östersund. Här regnar det ungefär jämt). Annat bra med Frejso: Hon bajsar inte lika mycket som man tror att en bebis gör. Nästan så lite så att jag blir orolig för det! Ska ta upp det med BVC idag och hoppas att det är normalt, för seriöst! Jag byter typ KNAPPT en bajsblöja om dagen. Skönt för mitt luktsinne men inte så skönt för Frejsans mage? Ja.. sen finns det väl inte så mycket mer att berätta om en bebis. Hon har redan en underbar personlighet. Jag märker att det bor en liten clown i henne. Hon har mycket roliga miner för sig och hon ger oss extremt många skratt. Jag längtar SÅ otroligt mycket tills jag får visa upp henne för alla er där hemma, tills ni får lära känna varandra. Nu ska jag göra mig i ordning för att ta en promenad till BVC där vi har tid klockan 10. En sak Freja INTE gillar är att bli "nerpackad" i vagnen. Hon älskar att ligga i vagnen och att åka vagn, men själva processen när täcket och mössan ska på och när man gör i ordning hela vagnen hatar hon. Då bara skriker hon! Men så fort vagnen går i rullning blir hon tyst och somnar. Nu ligger hon redan och sover i vagnen så förhoppningsvis märker hon inte att jag gör den redo för en tur. Håll tummarna, för hennes skrik skär sönder mitt hjärta. Och mina öron.
<3
Kommer alltid att älska dig och vara stolt över den du är.
gymmarn
det vackraste leendet
Freja har börjat skratta i sömnen. Så underbart fin är hon! 
lilla familjen
Längtar efter att spendera resten av mitt liv med er. Längtar efter allt som vi kommer gå igenom tillsammans. Min lilla familj. Jag är verkligen lyckligare än någonsin.
