elikar

Risk för ett väldigt djupt inlägg här.

Jag har alltid hatat döden, men aldrig varit rädd för att dö. När jag var yngre kunde jag många gånger längta efter att dö. När allt var jobbigt och när det kändes som att det inte fanns något att leva för. Men jag har alltid haft något att leva för. Vänner och familj. Kärleken.

När jag slog över på trean för två timmar sedan hade jag redan missat mer än hälften av Rosa bandet-galan men hann se ett inslag om en mamma, som fick bröstcanser medan hon hade sin tredje son i magen. Hon sa att den största rädslan var att lämna efter sina barn. När hon dog skulle barnen vara kvar. Såklart. Ett år efter att hon spelat in avled hon och efter sig lämnade hon tre söner, en bonusson och sin man.

Jag har ju alltid förstått att det är fruktansvärt med döden. Med allt vad det innebär. Men jag har aldrig känt den här rädslan. Rädslan att dö ifrån min dotter. Jag har aldrig riktigt brytt mig om mig själv. En klok vän sa att när jag blev gravid fick jag plötsligt en människa att leva för, "dig själv". För allt jag gör nu, gör jag för Frejas skull, men i själva verket gör jag det för mig själv. Att jag börjar äta hälsosamt, tänker på vad jag gör och hur jag gör det, är rädd och försiktig om jag går ute sent etc. Allt det gör jag ju för Frejas skull, för att hon ska ha en mamma som mår bra och som alltid finns där. 

Nä, jag ber till alla högre makter att jag, min familj, mina vänner och alla fina människor får ett långt och händelserikt liv. Ingen förtjänar att dö i förtid och riskera att gå miste om så mycket. 

Ta vara på allt nu, berätta för människor du tycker om att du tycker om dem, lev för allt fint i livet och glöm aldrig dig själv. Du är viktigast i ditt liv.