elikar

Hur går man vidare efter att ha fått ett sådant besked?

Söndag den tjugosjunde november och första advent. I fredags fick vi skjuts från Göteborg till Stockholm, det var mysigt och så mycket skönare än att färdas med tåg. Hela helgen har sen fortsatt med lugna sysselsättningar såsom inslagning av julklappar (ja! alla mina julklappar är inhandlade!), packat porslin i tidningspapper och ner i lådor, druckit glögg, tittat på tv, lyssnat på julmusik, ätit god mat och bara myst i varandras sällskap. Nu är det två veckor tills vi ses igen men också de två sista veckorna utan varandra. Jag ska n-j-u-t-a. Alla som känner mig vet att jag är lite utav en ensamvarg, jag behöver mycket tid ensam och från och med nästa år kommer jag bo tillsammans med någon. Därför ska dessa veckor gå till att njuta av ensamheten och såklart mina sista veckor på Killingen.

Det var öroninflammation i båda öronen. När läkaren kollar i öronen och utbrister: OJ! förstår man varför man har haft ont liksom. Jag har varit i Göteborg hela veckan. Jag har legat i sängen hela tiden och jag har inte ens blivit rastlös! Jag har varit alldeles för trött för det. Usch. Idag åker vi iaf till Stockholm, med bil. Så fantastiskt skönt att slippa åka tåg när man mår såhär pyton. Och vet ni? Från och med nu kommer jag inte behöva åka tåg mellan Stockholm och Göteborg på ett låååångt tag. Nästa gång åker jag bil hit och stannar. Det känns overkligt men helt underbart!

Igår blev min finaste Elin påkörd av en bil. Hon hade änglavakt och klarade sig med en sprucken läpp och blåslaget ansikte men sådana händelser får en verkligen att tänka till. Allt kan hända så snabbt och plötsligt står man där och undrar varför man inte tog tillvara på saker man bryr sig om. Tack för att inget värre hände dig Elin.

Världens bästa Micke, tack för att du gör allt lite enklare att förstå. Tack för att du är du och för att du är min. Jag älskar dig så mycket så att det inte går att förklara med ord. Tack för att du finns.

Åh herregud! Jag känner mig som en förkyld man. Män brukar väl alltid vara dom som känner sig dödssjuka utav en förkylning va? Det är jag nu! Det var längesen jag var så förkyld till den grad då man endast klarar av att ligga i sängen och dreggla på kudden. Det började i fredags på väg till Göteborg. Jag insjuknade på tåget där jag satt med förmodligen en dödlig feber och sen har det bara fortsatt. Smärta i halsen, smärta i högra örat, i bihålorna och huvudet har varit mina dagar sen dess. Nu är jag döv på båda öronen och halsen är svullen. Huvudet gör ont ungefär hela tiden och snoret sitter fast inuti mig vilket gör att bihålorna ömmar. Jag blir trött av att ställa mig upp ur sängen så jag har spenderat ungefär 98 procent tid i sängen under dessa dagar. Jävligt kul vistelse i mitt kära Göteborg... OJOJOJ. Nu klagar jag! Men jag måste få ut det! Micke har fått höra en hel del skit dessa dagar och nu ska jag försöka att låta han slippa höra min klagan. Ikväll ska vi iaf på dropinakut. Tack och hej!