elikar

jag har skrivit om det här inlägget flera gånger nu. jag har skrivit. raderat. skrivit. raderat osv. jag har med ord försökt få er att förstå något jag inte riktigt vill att ni ska förstå, egentligen. ni som bör veta vet redan. jag raderade allt. det känns inte som att ni får ut något av att läsa om det och jag får inte ut något av att skriva om det. inte såhär i alla fall. så att alla kan läsa om det.

grejen är att jag inte riktigt vet om det är okej att må såhär dåligt för en sån här grej. om det är okej att gråta. eller om det är okej att skratta. i riktiga livet skrattar jag. hur mycket som helst. men inuti är det inte riktigt lika kul. jag är inte ute efter att göra er ledsna, få er att tycka synd om mig eller något sådant. för det är inte synd om mig. men jag vill bara att ni ska veta att det svider. fruktansvärt mycket.

äsch. nu blev det ett sånt inlägg jag inte ville att det skulle bli. ett riktigt mesigt tycka-synd-om-mig-inlägg. förlåt! det ska inte bli sådana mer. jag kan inte lova. men jag ska försöka! :) nu orkar jag inte skriva om det här igen så nu trycker jag. publicera.