elikar

Hela den här veckan har jag vaknat runt samma klockslag varje natt och undrat varför jag vaknar. Jag gissar att det beror på stress. HALLÅ! Idag är det en vecka tills jag går och lägger mig för att sista gången vakna och gå till jobbet. Världens bästa jobb! Det är sjukt att kunna tycka om sitt jobb så mycket som jag gör. Det trodde jag faktiskt inte att man kunde. Men att komma till Killingen är ungefär som att komma hem. Där har jag tre mammor som lär mig saker varje dag och som tar mina sjukdomar på allvar. De skrattar åt mina misstag och kramar mig när jag är ledsen. De är roliga och så fruktansvärt omtänksamma. Jag kunde aldrig ana att jag någonsin skulle kunna älska en chef. Nu har jag tre och jag älskar dem allihopa. En storasyster på Killingen har jag också. En tjej jag ser upp till och som gör ett fantastiskt jobb med barn och kollegor. Om jag i fortsättningen ska jobba med barn kommer jag använda mig utav allt som hon har lärt mig. Hon är också den som har gjort det lätt att ta alla problem som faktiskt uppstår på förskolor. Jag berättar och hon lyssnar och förklarar varför det blev som det blev och hur man löser det. Sen skrattar vi åt allt som vi stör oss på. En enda blick och vi kan brista ut i asgarv. Det är kärlek på jobbet! Och inte nog med att vi allihopa har ett fantastiskt arbetsteam, vi fungerar ju lika jävla bra utanför jobbet. Nä. Det här kommer inte sluta bara för att jag flyttar. Killingen är min andra familj! De kommer alltid att vara en del av mig!

Oj. Nu blev det en hel kärleksförklaring här. Det var inte meningen när jag började skriva, för egentligen har jag inte tid att sitta här. Men orden flöt bara på. Nu ska jag gå hem till jobbet och jobba min näst sista torsdag. Idag ska jag njuta av barns skrik och alla stressiga situationer. För även om det är jobbigt så vet jag att jag kommer sakna precis allt när jag inte får ta del av det varje dag.