hope a little harder
Har haft utvecklingssamtal i veckan, och för första gången i mitt liv var det inte jag som satt där och skulle höra hur min utveckling går. Det var spännande att få vara den som berättar hur någon annan utvecklas! Hähähä, tänker tillbaks på de få utvecklingssamtal jag minns och det som slår mig är att jag alltid var nervös inför dessa samtal. Jag var ju inte direkt bra i skolan. I låg- och mellanstadiet var jag mest nervös för att få höra hur kass jag var i de flesta ämnen, på högstadiet visste jag att jag skulle få höra att jag var tvungen att prata mindre och plugga mer på lektionerna och på gymnasiet (där hade jag väl iofs bara ett) berättade fröknarna för mina föräldrar hur mycket frånvaro jag hade. Förståeligt att man var nervis för att gå på utvecklingssamtal då eller? På dagis är det iofs annorlunda, för då är ju inte barnen själva med på samtalet.
När jag började på det här inlägget skrev jag först: Vill skriva, men har ingenting att skriva. Men sedär! Då har man skrivit ett helt inlägg om utvecklingssamtal. Tur man inte har så kräsna läsare.
Igår var det ju förresten Karin-onsdag och den här gången var det Karins tur att bestämma. Så vi drog ett Core-pass på Sats, åkte bil runt Lidingö och lyssnade på skivor som vi hade i bilen påväg till festivalerna i somras, nostalgiiiiii! och sen körde vi förbi ett sushihak och spontanköpte med oss sushi som vi åt i bilen utanför min tvättstuga. Helt perfekt onsdag!
Imorn är det fredag och jag ska inte åka med något tåg till Göteborg efter jobbet. Tråkigt som sjutton! Hoppashoppashoppas att Erica bestämmer sig för att komma hit. Annars vet jag inte alls vad helgen har att bjuda på förutom bio på lördag.
Kommentarer
Trackback
