elikar

Idag är det exakt fyra veckor till beräknat datum för bebis att ploppa. Jag längtar så att det gör ont efter att få träffa personen som bott i min mage i drygt nio månader. Jag längtar efter att få lära känna henne, efter att få pussa henne på magen och efter att få se hur hon ser ut. Jag längtar efter att få titta på henne när hon ligger på sin pappas mage och jag längtar efter att få känna känslan av att vakna upp bredvid min lilla familj. Bredvid mitt livs kärlek och vår lilla dotter. För varje dag som går så blir allt mer verkligt. Jag inser att allt jag drömt om faktiskt kommer bli verklighet om bara några veckor. Eller dagar. Snart går vi där, jag och Micke, med en barnvagn, när hösten är som bäst. När färgerna är som finast. Då går vi där och är lyckligast i världen. Vi är en familj. En egen liten familj som alltid kommer att vara vi. När jag tänker på mitt barn, min flicka, som ligger i sin pappas famn, eller tanken på att se honom pussa henne på pannan en nyvaken vintermorgon, då fäller jag några glädjetårar och undrar vad jag gjort för att förtjäna allt det här. Jag är verkligen lycklig.