elikar

Jag har den senaste tiden varit ett monster att leva med. Humörsvängningar, hormoner, illamående och konstant trött. Men Micke han klagar inte. Han har inte skällt på mig eller blivit arg en enda gång trots allt jag kastar ur mig dagarna i ända. Han går till affären och köper glass, eller vad det nu är jag behöver, utan att ifrågasätta eller säga åt mig att gå själv. Han låter mig vara när jag säger att jag vill vara själv och han håller om mig om det är det jag vill. Jag fattar inte hur han står ut. Men jag är glad för det. Väldigt, väldigt glad! Och något jag är ännu gladare över är att han ska bli pappa till mitt barn. Till vårat barn. Det är så jävla stort! Det är så stort att jag inte har fattat hur stort det är än. Jag undrar hur det kommer kännas att träffa den lilla som Micke och jag har skapat tillsammans. Hon är någon som bara är min och Mickes. Någon som har hälften mig och hälften han. Det är häftigt och något jag alltid kommer vara stolt över.