elikar

Veckorna efter förlossningen grät jag hela tiden. Mest för att jag var glad. Jag grät när vi bestämde oss för vad hon skulle heta, när vi var på BVC första gången, när hon log, när hon sov, när hon tittade på mig, när jag tänkte på henne, när hon låg på sin pappas mage eller när han tittade på henne med de mest kärleksfulla ögonen jag någonsin sett, ja, nästan hela tiden.

Riktigt så är det inte nu för tiden. Nu kan det komma tårar i ögonvrån när jag hör någon låt som får mig att tänka på hur underbar hon är, eller när hon gör något riktigt oväntat eller som när hon skrattar sådär asmycket. Eller så kommer det när hennes pappa skriver såhär, och då stannar de inte bara i ögonvrån.